blueeyedgirl

Fick en anonym kommentar till mitt förra inlägg.. väldigt fegt att kommentar anonymt tycker jag.. de skrev iaf: "Anonym. om Möte ikväll..: Du är ju väldigt negativ själv. Tänk mer positivt,så blir livet roligare."

Egentligen kan jag väl inget annat än att hålla med och jag antar att personen syftade på när jag kommenterade att jag har negativa människor runt mig..

Tyvärr råkar det vara så att jag är negativ just nu för att jag är otroligt nere.. av flera orsaker varav den största är saknaden efter Edde och Dominikanska.. Hade jag kunnat så skulle jag befinna mig där precis nu och skulle jag blogga från Dominikanska skulle tonen låta på ett heeeelt annat sätt..

Om det bara var så enkelt att tänka positivt så tror du inte att jag skulle göra det??

Jag försöker verkligen göra saker, jag tränar för jag vet att jag mår bra av det och det gör mig lyckligare (endorfin o annat frigörs när man tränar), jag ska börja salsakurs för jag älskar o dansa, jag är enormt stolt över mig själv att jag pratar inför folk trots att jag är hypernervös innan, gå på seminarie.

Men trots dessa försök så är det något som saknas.. något som jag idag pratat med två vänner på msn om.. Vänskap.. jag har bott i Luleå i ungefär 12 år, jag flyttade upp efter gymnasiet så har inte gått skola här, jobbet jag har träffar jag endast folk som är 55 plus..
Under mina år har jag haft flera vänner tyvärr har några av dem försvunnit för man har växt ifrån varandra och/eller inte haft gemensamma intressen och mål.
På veckorna har jag iaf jobbet som håller mig uppe och på kvällen träningen men så fort helgen kommer så försvinner all min ork och jag sjunker bara djupare.. Jag orkar verkligen inte ta mig ut för att träffa kompisar eller min bror o hans familj..

Nu för första gången berättade jag detta för två av mina vänner och de tyckte att jag skulle gå till en psykolog/kurator.. (fick höra det igår oxå av en annan underbar vän som tyvärr bor i skåne såå långt från mig). Men jag har varit hos en kurator tidigare efter att mitt ex dumpade mig vilket gjorde mig otroligt deprimerad.. var då jag förlorade några av mina vänner.. de fanns inte (enligt mig) där för att stötta mig.. jag gick till en kurator då men jag tyckte inte att de hjälpte.. därför är jag skeptisk till att gå igen..

Jag hade bara önskat att mina vänner kunde hjälpa mig.. ryck tag i mig.. dra mig iväg till stan eller bara sitta hemma och kolla film, prata eller nåt.. men som de säger.. de handlar om att ge och ta.. och de vet jag om men just nu orkar jag bara inte ge.. :(
Flera av mina vänner nu har sambo/man/barn och de känns som att de är för upptagna för mig o de har så mycke annat.. kanske därför de inte orkar försöka rycka upp mig heller..

De värsta är att jag vill göra saker, åka o hälsa på men att ta de steget till att gå ut tar såå mycket emot.. de är bara ett under om jag städar och laga mat.. inte ens de orkar jag..
Så när jag nu då loggade in och läste den kommentaren så känns de som att slå på någon som ligger ner.. speciellt idag efter samtalen jag haft på msn tidigare.. 

Jag ska iaf försöka dra mig upp imorgon och träna vid 10. Får se hur de går.. för på träningen är jag en glad och positiv person.. den jag finns där inom mig.. 

Såhär öppen har jag aldrig varit i en blogg tidigare...